Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Myter om släktforskning’ Category

Det här får bli mitt sista inlägg om släktforskningens myter. I och med detta känner jag nämligen att jag täckt in de tre stora. Säkert finns det betydligt fler. Från och med nästa gång kommer jag att börja titta mer på metodologi och försöka göra en rejäl inventering av de dataprogram och hemsidor som finns. Någon direkt ordning kommer däremot inte att finnas hädanefter. Jag skriver om det jag känner för, som det kommer. Om man är ute efter något speciellt inlägg längre fram är det bara att leta bland kategorierna i högerspalten. Ännu så länge finns det ett fullt hanterligt antal inlägg (milt uttryckt) men om jag fortsätter i det tempo jag har tänkt kommer det snart att se annorlunda ut. Det finns nämligen väldigt mycket att skriva om!Den tredje myten jag tänkte ta upp är den om att det varje släktforskare helst av allt vill är att bevisa sitt släktskap men någon historisk eller nu levande storhet. Vi lever i en tid då kändisskap är stort och viktigt. Att synas är att finnas. Om man nu inte själv är berömd är det kanske ett bra substitut att vara släkt med en kändis. Och det är ju självklart kul att kunna säga att man är släkt med en välkänd person! Likaså är det förstås jätteroligt att stöta på en känd ana eller, som i mitt fall, en ana som åtminstone vid upprepade tillfällen träffat kända historiska personer*.

Beroende på hur snävt vi definerar begreppet släktskap är säkert de flesta på något sätt släkt med en eller annan kändis. Om man tycker det är kul finns det naturligtvis inget fel i det. Det jag vänder mig emot är bilden av att själva kändisletandet skulle vara en av huvudanledningarna till att man släktforskar. Jag tror säkert att intresset för att släktforska för många har börjat med någon mer eller mindre välgrundad historia i släkten om att det skulle finnas ett koppling till en viss person. Det är klart att det väcker en nyfikenhet att ta reda på hur det verkligen ligger till och det kan vara en jättebra anledning att börja forska. (mer…)

Annonser

Read Full Post »

Okej, jag erkänner. Den här frågan har jag aldrig hört någon ställa rakt ut. Man kan däremot ibland tycka att den känns underförstådd och jag har dessutom funderat kring den en del på egen hand. Släktforskning är ju något så pass osvenskt som en hobby som utgår från en själv. Ingen Jante här inte…För visst verkar man viktig på den prydligt handskrivna antavlan. Man ser rentav ut som något av skapelsen krona (eller rot, beroende på hur tavlan är ritad). Men det är klart, skulle man ta med samtliga anors nu levande ättlingar skulle man nästan behöva avsätta en hel vägg för att ens ha plats att skriva. (Man skulle å andra sidan även kunna ställa till med ett hejdundrande släktkalas – även om alla inbjudna naturligtvis inte skulle vara släkt med varandra.)

För egen del har det varit så att de första fyra-fem kartlagda generationerna verkligen känts som något av ett privat familjeprojekt. De består av människor som jag själv glatts åt att få lära känna, så långt det är möjligt, och som jag gärna berättar om för den närmaste familjen men knappast någon annan. Men när man kommer längre bakåt händer något. Det prydliga släktträdet blir gradvis till ett myller av människor som tillsammans täcker in stora delar av en bygd och dessutom ofta är släkt med varandra (vilket knappast gör antavlan snyggare). Släktens historia blir nästan synonym med bygdens historia. Bygdens historia är i sin tur en del av den nedtecknade, offentliga historien. Allt detta skapar en känsla av sammanhang i vad som annars är en tid av rotlöshet för många människor. Det påpekas ofta att hela världens befolkning är medlemmar av en och samma familj. Genom släktforskningen blir det tydligt. (mer…)

Read Full Post »

I mitt första inlägg nämnde jag att jag inledningvis skulle ägna mig åt att avliva myter. Vad kan då kännas mer rätt än att börja med den största av dem alla? Det där med åldern…Många myter bygger på en föreställning som inte nödvändigtvis är helt igenom felaktig utan bara övergeneraliserad. Till den kategorin hör myten om den åldersstigna släktforskaren. Jag skulle ljuga om jag påstod annat än att om man jämförde gruppen släktforskare med gruppen vuxna svenskar i allmänhet skulle finna att den förras genomsnittsålder var märkbart högre. Det lustiga är att jag, när jag själv började släktforska vid 23 år ålder, var ganska omedveten om detta faktum. När jag gick min nybörjarkurs i släktforskning hade jag ingen aning om att jag skulle vara markant yngre än de andra i gruppen. Nästan alla var över 55-60 år med undantag för jag själv och ett par personer i 35- till 40-årsåldern. (mer…)

Read Full Post »