Okej, jag erkänner. Den här frågan har jag aldrig hört någon ställa rakt ut. Man kan däremot ibland tycka att den känns underförstådd och jag har dessutom funderat kring den en del på egen hand. Släktforskning är ju något så pass osvenskt som en hobby som utgår från en själv. Ingen Jante här inte…För visst verkar man viktig på den prydligt handskrivna antavlan. Man ser rentav ut som något av skapelsen krona (eller rot, beroende på hur tavlan är ritad). Men det är klart, skulle man ta med samtliga anors nu levande ättlingar skulle man nästan behöva avsätta en hel vägg för att ens ha plats att skriva. (Man skulle å andra sidan även kunna ställa till med ett hejdundrande släktkalas – även om alla inbjudna naturligtvis inte skulle vara släkt med varandra.)
För egen del har det varit så att de första fyra-fem kartlagda generationerna verkligen känts som något av ett privat familjeprojekt. De består av människor som jag själv glatts åt att få lära känna, så långt det är möjligt, och som jag gärna berättar om för den närmaste familjen men knappast någon annan. Men när man kommer längre bakåt händer något. Det prydliga släktträdet blir gradvis till ett myller av människor som tillsammans täcker in stora delar av en bygd och dessutom ofta är släkt med varandra (vilket knappast gör antavlan snyggare). Släktens historia blir nästan synonym med bygdens historia. Bygdens historia är i sin tur en del av den nedtecknade, offentliga historien. Allt detta skapar en känsla av sammanhang i vad som annars är en tid av rotlöshet för många människor. Det påpekas ofta att hela världens befolkning är medlemmar av en och samma familj. Genom släktforskningen blir det tydligt. (mer…)
