Det var bland reaböckerna jag kom över Hans Hammarskiöld och Kerstin Frieds En gång i Sverige. En oerhört vacker bok som i ord och bild berättar om den tid som flytt. Den tid som ”flydde” för närmare bestämt 80 eller 90 år sedan. En gång i Sverige är en slags krönika över det gamla Sverige som fanns innan 1900-talet slog igenom på allvar. Läsaren/betraktaren tas med på en resa från landsbygd till stad och får besöka såväl fattig som rik. Det är en vacker bok, men den är inte skönmålande.

En gång i Sverige är en bok att bläddra i, att med jämna mellanrum återvända till för att försöka ”minnas” hur livet såg ut i Sverige för det som, sett ur ett större historiskt perspektiv, egentligen bara var en liten stund sedan. Närmare en tidsresa en detta kan man inte komma.

Bilder ur En gång i Sverige (ISBN 91-7988-240-4):

Var vänlig kopiera inte de här bilderna. Jag ber författare och fotografer om ursäkt för eventuella uphovsrättsbrott. Syftet med att visa de här bilderna är inte att sprida dem utan att inspirera till inköp av originalet!

Andra bloggar om: släktforskning, historia, gamla foton, recensioner, folklivsforskning

Att ett par års forskning skulle ha gått förlorad var inte något jag var överdrivet orolig för. Dels hade jag en par veckor gammal GEDCOM-export på datorn tillsammans med en bara några dagar gammal HTML-dito men alla vet att varje modernt släktforskarprogram sparar en väldig massa saker som går förlorade vid konvertering till GEDCOM. Tack och lov hade jag även en regelrätt back-up från i januari sparad på datorn. Det skulle alltså gå att läsa in allt igen om jag bara kunde hitta den där förbannade installationsskivan. För det ville jag väl? Eller? Helt plötsligt framstod Disgens goda sidor i ett helt nytt ljus. Ett antal tankar hann rusa genom skallen: ”Åh herregud! Alla källkopplingar direkt till Genline!”, ”Direktsökningen i Disbyt!”, ”De tusen och en olika utskriftsmöjligheterna” ”Kom tillbaka Disgen! Allt är förlåtet.”

Mycket riktigt. Skivan hade jag förstås kvar och tio minuter senare hade jag installerat både den och uppdateringen till Disgen 8.1b. Jag läste in den back-up jag gjorde i januari och drog en djup suck av lättnad när alla anorna lydigt rättade in sig i släktträdet. Förlåt Disgen. Jag ska inte tvivla igen.

Är Disgen bättre än andra populära program som Holger och Min Släkt? Jag har faktiskt ingen aning. Jag har aldrig använt dem. Kanske är gräset grönare på andra sidan. Hur det än ligger till med den saken har jag insett att jag är nöjd med mitt eget gräs. Det är precis som jag vill ha det!

Andra bloggar om: Disgen, släktforskning, datorprogram

Detta första inlägg kommer att handla allmänt om människans arvsmassa med tyngdpunkten på mtDNA (utläses mitokondrie-DNA). mtDNA hör nämligen, tillsammans med Y-kromosomens DNA, till den del av genomet – den samlade arvsmassan – som alla företag testar. Y-kromosomens DNA kommer jag att behandla i nästa del i serien som kommer att avslutas med en genomgång av det s.k. autosomala DNAt och en titt på vilka tester som finns på marknaden.

För alla flercelliga organismer gäller att den överväldigande majoriteten av allt DNA finns i cellkärnan. Inne i cellkärnan är DNAt uppdelat på ett visst antal kromosomer, i människans fall 46 till antalet. Av dessa ärvs hälften från mamman och hälften från pappan. Två av kromosomerna är könskromosomer, där kvinnor har två X-kromosomer och män har en X- och en Y-kromosom. De övriga kromosomerna är gemensamma för män och kvinnor och kallas autosomer. Utanför kärnan finns små mängder DNA, i form av mtDNA, som nedärvs på ett lite annorlunda sätt. Mitokondrierna är cellens energifabriker och finns i ett stort antal i varje cell. Enligt en allmänt verdertagen teori, som dock är omöjlig att bevisa, utvecklades mitokondrier ur bakterier som togs upp av eukaryota celler (celler med egentlig cellkärna) tidigt under utvecklingen varpå värdorganismen och ”inkräktaren” successivt utvecklade ett ömsesidigt beroendeförhållande. Våra egna mitkondrier skulle omöjligt kunna överleva utanför cellen. Å andra sidan kan cellerna inte leva utan mitokondrierna heller. Faktum kvarstår dock att mitokondrierna har eget DNA som skiljer sig ganska mycket från cellkärnans DNA.

mtDNA ärvs bara på mödernet. Det beror på att spermien bara tar med sig det allra nödvändigaste, d v s sin ”halva” av cellkärnans DNA, när den smälter samman med ägget. Det betydligt större ägget står för resten av kalaset inklusive mitokondrierna. Dessa är kopior av samma mitokondrier som finns hos kvinnan som producerat ägget. Hon har i sin tur ärvt dem av sin mamma. Det som gör mDNA intressant för forskningen är just egenskapen att det ärvs som en intakt enhet, nästan oförändrat, från mor till barn. Nyckeln till dess användbarhet för de syften vi talar om här ligger i att små förändringar, mutationer, ändå inträffar. Om så inte vore fallet skulle alla människor i hela världen ha exakt identiska mitokondrier och den här diskussionen skulle vara helt ointressant.

Genom att studera vilka och hur många förändringar som skett i mitokondrierna hos olika folkgrupper i världen har man kunnat uppskatta tidpunkten för när den kvinna som är allas gemensamma ana på mödernet levde. Du har säkert hört talas om denna anmoder som i åtminstone engelskspråkig press går under namnet mitochondrial Eve. När man pratar om ”mitokondrie-Eva” får säkert många näst intill religiösa associationer och det är lätt att få för sig att det bara fanns en kvinna på mitokondrie-Evas tid eller att hon var den första kvinnan. Men så ska inte det här resultatet tolkas. Det här innebär bara att hon var den sista kvinnan vars mitokondrier finns representerade hos alla människor. Andra, som kanske levde samtidigt som mitokondrie-Eva har också lämnat bidrag till vår nuvarande totala arvsmassa. Dessutom levde denna Eva inte ens på samma tid som den person som pekas ut som ”Adam”, han vars Y-kromosom är ursprunget till alla mäns Y-kromosomer. Adam återkommer jag till i nästa del. Det man ska komma ihåg är att våra genetiska Adam och Eva är statistiska konsekvenser av att alla människor på jorden har ett gemensamt ursprung. Konstigare än så är det inte. Om just detta finns en väldigt bra sammanfattning på den här amerikanska sidan.

Och var kommer vi själva in i bilden? Vad är det som händer när man skickar in ett eget DNA-prov och vad kan det säga oss om vårt ursprung? Som jag nämnde tidigare så testar i princip alla ”släktskapsföretag” mtDNA. Det innebär inte att de tar reda på hela sekvensen utan istället tittar de närmare på någon eller ett par av de delar de vet är intressanta och där människor oftast skiljer sig mest åt sinsemellan. Det här delarna kallas hypervariable regions eller HVR. Delen som kallas HVR1 testas alltid och ibland testas även HVR2. Jämfört med t ex Y-kromosomen muterar mtDNA väldigt långsamt vilket gör att ett mycket detaljerat test krävs för att man ska kunna bekräfta släktskap med någon annan som delar en gemensam ana på mödernet. Det man däremot kan få reda på ganska enkelt är vilken haplotyp ens mitokondrier tillhör. Våra mitokondrier varierar nämligen inte helt slumpmässigt från person till person. Mutationsprocessen som sådan är visserligen slumpmässig men vår genetiska historia är också ett resulatat av andra faktorer. Under människans forntid har förflyttningar skett som gjort att vissa kvinnors mitokondrier blivit vanliga inom en begränsad population på bekostnad av andra. Tänk dig att en liten grupp människor bestående av fyra kvinnor och fyra män bosätter sig på en öde ö. Om vi skulle ta och titta på en liten del av kvinnornas HVR1 skulle vi kanske finna att deras sekvenser ser ut som följer (platsen där sekvensen skiljer sig från den hos kvinna 1 är fetmarkerad):

Kvinna 1: AATCGTAAGC
Kvinna 2: AATCGTTAGC
Kvinna 3: AATCTTAAGC
Kvinna 4: AATAGTAAGC

Tänk dig nu att varje kvinna får fyra barn och att Kvinna 1 får fyra söner. Sönerna kommer att ärva hennes mitokondrier men kan inte föra dem vidare och de kommer inte att finnas representerade i kommande generationer. Kvinna 2 får tre söner och en dotter, Kvinna 3 får två söner och två döttrar och Kvinna 4 får bara döttrar. Helt plötsligt, på bara en generation har den relativa förekomsten av varje kvinnas mtDNA svängt så att Kvinna 1 bidrar med 0%, Kvinna 2 med 14%, Kvinna 3 med 29% och Kvinna 4 med hela 57%. Låt sedan statistiken rulla tärningen ytterligare några omgångar och till slut kanske även Kvinna 2:s mitokondrier är borta ur poulationen på ön. Kvar finns de andra två kvinnornas med relativa bidrag på låt oss säga 15% och 85%. Efter några generationer till finns kanske bara en av de ursprungliga kvinnliga bosättarna representerad med sina mitokondrier. Naturligtvis uppkommer successivt nya förändringar men alla som föds på ön kommer att ha vissa förändringar som är gemensamma och som skiljer dem från de gemensamma förändringar som finns på en annan ö längre bort. Nu är den här beskrivningen visserligen något förenklad men det är på det här sättet som distinkta undergrupper, eller haplotyper, uppkommer. Inom de olika undergrupperna utvecklas i sin tur nya undergrupper. Genom att studera genetiska variationer och kombinera den här kunskapen med historisk och arkeologisk kunskap kan man lära sig mer om hur och när människor har förflyttat sig över jorden. För egen del kan man, genom att känna till sin egen mtDNA-haplotyp få en fingervisning om vilken folkvandring ens egen anmoder deltog i. Ju mer av mtDNA-sekvensen man känner till, desto noggrannare information får man, och desto nämare oss i tiden kommer man. Mer om detta i seriens sista del.

Nu blev det ett ganska långt inlägg som jag i alla fall hoppas gav lite mer information om mtDNA. Mycket av det jag tagit upp här gäller även för diskussionen om Y-kromosomen i nästa del i serien så den blir inte fullt lika mastig. Däremellan kommer jag nog slänga in en bokrecension också. Väl mött då!

Andra bloggar om: släktforskning, genetik, människans ursprung, biologi, historia

Men med vilken rätt påstår jag, en åttondels dalkulla från stockholmsförorten, att just detta är min hembygd? Eller är det så att man kan ha mer än en? Och varför känns Upplands Väsby, där såväl jag som mamma och mormor fötts och vuxit upp, inte alls som en hembygd? I en tid då få människor har en egentlig ”hembygd” – en plats där de själva vuxit upp och där de har sina rötter – är det kanske helt okej att välja hembygd med hjärtat. Och att välja mer än en plats.

På sidan där jag kort beskriver min egen forskning sammanfattar jag mig själv som ”25% upplänning, 25% närking, 22% västgöte, 12,5% dalkulla, 9,5% östgöte och 6% bohuslänning”. Jag har med andra ord nästan hela Sverige som hembygd. Kanske är det då naturligt att det är känslorna som får styra vilka platser som känns mest hemma. Och kanske är det helt okej att få vara en stockholmstjej i leksandsdräkt.

Jag hoppas att du som läser det här har haft en bra midsommarhelg och att även du fått besöka en plats som ligger dig varmt om hjärtat. I nästa inlägg kommer jag att överge filosoferandet för hårda, kalla fakta när jag ger mig på ”släktforskningens genetik”. På återseende då!

Andra bloggar om: släktforskning, hembygd, Dalarna, Leksand

Innan jag går vidare till hur det går till på arkivet vill jag vända mig till den som läser det här och ställer sig frågan ”Men kan man inte släktforska på Internet nuförtiden?” Det korta svaret på den frågan är ett ”nja”. Själv forskar jag faktiskt mest hemma vid datorn med Genline, något som oftast går alldeles utmärkt. Jag tycker Genline är en fantastisk tjänst och för den som dragits så pass långt ner i släktforskarträsket att nyfikenheten vuxit till en ganska omfattande hobby rekommenderar jag ett årsabonnemang. Det kostar en hel del men priset är överkomligt och väl värt pengarna för den som använder tjänsten ofta. Även SVAR (Svensk Arkivinformation) som är en enhet inom Riksarkivet har en hel del digitala tjänster som jag inte är fullt lika imponerad av hittills, men utbudet fylls på i stadig takt. Just nu är det för övrigt fritt fram att forska i generalmönsterrullorna gratis eftersom SVAR firar ”tio miljoner inskannade bilder”. Erbjudandet gäller fram till och med juli. Jag kommer att få anledning att återkomma till de digitala släktforskartjänster som finns och även ta upp den ”konfliktsituation” som råder mellan Genline och SVAR. Men nog om det. Det jag egentligen vill säga är att de digitala resurser som finns visserligen är mycket bra men att ingen släktforskare i nuläget kan göra sig helt oberoende av fysiska arkivinstitutioner som landsarkiven och Riksarkivet. Det gäller särskilt den som precis ska börja släktforska och är på jakt efter personer och händelser som ligger relativt nära oss i tiden (Genline har bara heltäckande material fram till ca 1870-80) och den som hållit på ett tag och vill gå över till källor som ligger utanför dem som omfattas av kyrkoarkiven.

Vad är då det första man gör innan man beger sig till landsarkivet? Tar reda på att det man söker faktiskt finns på just det arkivet. Församlingar kan har bytt län under åren så se till att du känner till vilket län församlingen faktiskt hör till idag. Ta sedan reda på vilka län som finns representerade på repektive landsarkiv. Den informationen hittar du här. Till en början använder sig så gott som alla av den mikrofilmade kyrkobokföringen*, som får anses utgöra stommen inom släktforskningen, och kopior av alla dessa mikrofiche finns även i forskarsalen på Riksarkivet i Arninge (som ligger i Täby kommun), i SVARs forskarsal i ångermanländska Ramsele samt på Släktforskarnas Hus i Leksand. Om någon av dessa platser ligger närmare dig än ”ditt” landsarkiv kan det vara vettigare att bege sig dit istället. Notera att det kostar pengar att forska i Släktforskarnas Hus, men priset är lågt.

Oavsett till vilken av dessa platser du beger dig går själva forskningen till på samma sätt. Innan du sätter igång registerar du dig i receptionen och tar en bricka med ett nummer på. Numret anger vilken mikrokortläsare du ska sitta vid och brickan använder du sedan för att markera platsen för den volym du tar ur samlingen med mikrokort. Det här är de med rätta petiga med på arkiven. Tänk dig själv hur hopplöst det är att hitta ett kuvert med mikrokort som satts tillbaka på fel ställe. För att veta vilken volym du ska börja med tittar du i någon av de pärmar som finns över alla församlingars kyrkoarkivbestånd. Den naturliga startpunkten är födelseboken som har beteckningen ‘C’. I ovan nämnda pärm kan du se vilken födelsebok som täcker perioden du söker. Plocka sedan ur det kuvertet ur lådan för din församling och stoppa ner din bricka för att markera rätt plats. Nu är det dags att ta sig an mikrokortläsaren! Hittills har jag knappast tagit upp något som inte går att hitta i vilken nybörjarhandledning som helst. Faktum är att allt jag tagit upp förmodligen står bättre beskrivet på andra ställen. Däremot brukar det inte vara helt lätt att komma över en beskrivning av hur man använder en mikrokortläsare. Det handlar knappast om kärnfysik och jag tror inte att någon behöver mer än en minut för att lära sig hur man gör men man vill kanske inte behöva fråga arkivpersonalen eller bordsgrannen om hjälp i onödan. Alltså, så här gör man: 1) Slå på strömbrytaren, 2) Dra ut delen bestående av dubbla glasskivor som sitter under själva skärmen, 3) Lyft upp den översta glasskivan genom att lyfta den lilla plastbiten på sidan, 4) Lägg in mikrokortet med ”rätt” sida upp och den färgade randen närmast dig, 5) Släpp försiktigt ner den övre glasskivan och för in hela paketet under skärmen så att du ser texten på skärmen och 6) justera eventuellt förstoringen med hjälp av en ratt på sidan av skärmen. Svårare än så var det inte! Busenkelt.

Om du letar dig fram till rätt år och datum hittar du förhoppningsvis personen du söker tillsammans med föräldrar, faddrar och bostadsort. Skriv ner allt du hittar, notera källan och ge dig sedan på husförhörslängderna (volym AI) eller församlingslängderna (volym AII) beroende på vilken som finns för tiden du studerar. Här står familjerna hushållsvis efter bostadsort och det kan vara knepigt att hitta rätt. Ibland finns det ett register vilket man alltid är väldigt tacksam för men ibland måste man faktiskt sitta och bläddra igenom hela volymen. Ibland har prästen inte ens skrivit bostadsort i födelseboken vilket gör att man inte har någon hjälp av ett register och då måste man ändå gå igenom alla sidor. Ingen har påstått att det går snabbt att släktforska men när man väl hittar rätt är det väl värt besväret. Det ger en sådan otrolig kick!

Hellre än att gå in närmare på hur man flyttar sig mellan källorna hänvisar jag härmed läsaren till en artikel på Proveniens iFokus (som kommer att beskrivas närmare i ett kommande inlägg) skrivet av AndersE. Beskrivningen är väldigt uttömmande och tar på ett naturligt sätt vid där jag nu sätter punkt. Ha det bra och lycka till med släktforskningen!

*En sista liten notis är att i princip allt som finns på mikrofilm även kan lånas via SVAR, något som även biblioteken kan hjälpa till med. Som 70-talist kan jag inte tycka annat än att den här proceduren verkar extremt tidsödande men har man mer än 50 mil till arkivet kan det vara värt det.

Andra bloggar om: släktforskning, arkiv, Genline, SVAR

Jag önskar alla en fantastisk midsommar! Glöm inte att fylla i formuläret nu.

_________________________________________________

Uppdatering: Okej, WordPress gillar visst inte att man lägger in formulär… Ni får helt enkelt lämna vanliga kommentarer istället!

Andra bloggar om: släktforskning

Jämfört med den tidigare versionen är version 4 kompletterad med de över 350.000 avlidna under 1950- och 60-talen som saknade namn, adresser och födelseförsamling. Dessutom är de resterande 85.000 avlidna under åren 1947-49 inmatade. Den förra versionen var bara färdig till 60 procent för den tiden. Och därutöver finns alla de 275.000 som avlidit åren 2004-2006 med.”

Så var det med det! En annan sak jag ville nämna är att den som vill gärna får ladda ner min antavlemall (proband + sex generationer bakåt). Den finns både som Powerpoint-fil för redigering på egen dator och som .pdf för utskrift i A3-format. Det går självklart att på egen hand krympa båda dessa till A4 men då blir det väldigt smått. Här hittar du filerna.

• Antavla i pdf-format
• Antavla i ppt-format (PowerPoint)

In memoriam

Sist men inte minst vill jag göra en avstickare till det mer privata och uppmärksamma min mormor lite extra. Igår var det nämligen exakt två år sedan hon gick bort, 95 år gammal. Hon föddes i mars 1910 i Hammarby församling, idag en av de tre församlingarna i Upplands Väsby kommun, och var vid sin bortgång troligtvis kommunens äldsta infödda invånare. Trots hennes höga ålder var vi alla chockade när hon lämnade oss; helt frisk somnade hon bara in en natt. Nog trodde jag att vi hade några år kvar…

Nog sagt. Tack för allt mormor! Jag saknar dig.

Ester Ottilia ”Tilie” Lindberg, f Eriksson
(7/3 1910 – 20/6 2005)

Andra bloggar om: släktforskning, antavla, Sveriges Dödbok

Det första man behöver är naturligtvis en person att börja med. Den naturliga ingången för de flesta är att börja med en släkting född någon gång mellan 1880 och 1910-20. Anledningen till detta är att de traditionella källor för släktforskning som finns på till exempel landsarkiven i form av kyrkobokföring inte sträcker sig längre fram i tiden än till cirka 1920. Om sin ”startperson” behöver man veta namn, födelsedatum (eller åtminstone år) och födelseförsamling. Om man inte känner till exakt församling kan det räcka bra med själva orten till att börja med genom att man därmed i de flesta fall begränsat sig till ett par-tre församlingar. Det här gäller förstås inte exempelvis Stockholm som kan vara ett rent h**vete om man inte har närmare beskrivning av exakt var personen i fråga bodde. Nu finns visserligen många trevliga CD-skivor med olika sökfunktioner för forskning i Stockholm men situationen är inte alltid helt enkel. Enklast är det förstås om man har namnet på rätt församling från början, vilket inte behöver vara så svårt att lista ut.

Hur får man då reda på de här detaljerna? De flesta av de som föddes före exempelvis 1920 lever inte idag. Om du har en riktigt gammal släkting med minnet i behåll bör du genast uppvakta honom eller henne med en blomma och lite fikabröd och låta vederbörande berätta så mycket som möjligt om sin egen bakgrund. De har ju dessutom ofta kunskaper om sina egna föräldrar och kan ge en många ledtrådar om andra släktingar. Dessutom kan de berätta personliga saker om människor som inte längre finns i livet och ge ovärderliga inblickar i hur livet var när de var små. Det är roligt att lyssna på det gamla människor har att säga och ofta tycker de själva om att berätta. När minnet börjar svika äldre människor är det ju oftast barndomen och de tidiga minnena som de minns bäst. Min älskade mormor, född 1910, som dog för nästan exakt två år sedan berättade gärna om sina föräldrar och hade mycket god koll på deras respektive födelsedatum. Det gjorde jobbet lättare för mig. Om man inte har en riktigt gammal släkting att fråga får man gå på nästa generation. De kan mycket väl veta en hel del biografisk information om föräldrar, mostrar och farbröder. Födelseinformation är generellt sett något som folk har koll på. Alla som har vuxit upp med sina biologiska föräldrar bör rimligtvis känna till när dessa föddes och många känner till exakta födelsedatum datum även för sina far- och morföräldrar. Att man känner till tidigare generationers födelseförsamling är dock inte lika självklart.

Ett enkelt sätt att lösa det där med hemförsamlingen är att söka i Sveriges Dödbok 1947-2003 (senaste upplagan*). Den kan även vara räddningen om du inte känner till när personen du söker är född. Det räcker med att veta vad de hette och ungefär när och var de dog. Det bör nämnas att det finns människor som saknas på den här skivan och vissa uppgifter som födelseförsamling står inte alltid angivna, något som drabbade mig när jag försökte ta reda på var min farfars far föddes. Men på det stora hela är den biografiska information som finns i Sveriges Dödbok oftast väldigt bra. Du kan se när och var personen föddes och dog (inklusive exakt adress i det sistnämnda fallet) och senaste civilståndsändring. Det är viktigt att du försäkrar dig om att du har hittat rätt person. Försök ta reda på mer information om du är tveksam. Fördelen med Sveriges Dödbok är att du oftast hittar ett exemplar på närmaste bibliotek. Det är inte nödvändligt att åka till landsarkivet. Den går också att köpa hem men är dessvärre försedd med ett ganska högt pris. Andra bra resurser för 1900-talsforskning, är CD-skivorna Sveriges befolkning 1970 och Sveriges befolkning 1980.

Du kan komma en bra bit på väg genom att uppsöka närmaste bibliotek. Många av dem har bra resurser för släktforskare och en del har till och med särskilda släktforskardatorer med tillgång till internetresurser som Genline och SVAR och olika CD-skivor installerade. Kolla upp vilka resurser som finns på ditt bibliotek och uppmuntra dem att köpa in material för släktforskning om de inte redan har ett bra urval.

När du väl tagit reda på allt du behöver om din startperson är det dags att bege sig till närmaste arkivinstitution men det kommer jag att prata mer om i nästa steg!

*I dagarna har en ännu nyare version av Sveriges Dödbok kommit ut som täcker tiden 1947-2006. Med på skivan finns även många av dem som saknats eller fått en ofullständig rapportering i tidigare upplagor. Läs mer om skivan här.

Andra bloggar om: släktforskning, Sveriges Dödbok, databaser

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att meddela att bloggen alltså flyttats till WordPress från Blogger. Inget ont om Blogger men jag gillar funktionen i WordPress som gör att man kan lägga till sidor om sådant som inte strikt passar i bloggformat (se exempelvis flikarna ovan). Den gamla sajten kommer att finnas kvar ett tag med hänvisningar hit.

Under helgen kommer bloggandet att återupptas och jag har många ämnen planerade inför sommaren och hösten, bl a följande:

• Ingen vill väl vara ”menlös”? – om gamla ord och namn
• Tankar om källkritik
• Brännvinsbord à la 1860 – en gammal kokbok berättar
• Nybörjartips #1: Hur börjar man och var?
• Nybörjartips #2: De viktigaste källorna
• Moderspassion – en gåtfull sjukdom
• Släktforskarnas hus – ett återbesök
• Släpp släkten lös – på Internet!
• Genetik och genealogi – en snabb genomgång
• Tankar om tal – om släktforskning, siffror och sannolikheter
• Bokrecension: Svenska knektar
• Bokrecension: En gång i Sverige

Vi ses igen till helgen!

Jag var dock mindre beredd på att läsandet av den här boken skulle innebära två parallella tidsresor: En tillbaka till det ”förr i tiden” vi släktforskare brukar besöka och en till det ”ganska nyligen” som skulle kunna karaktärisera tiden innan Internet. Det exemplar av boken som jag kom över är tryckt 1990 vilket inte borde kännas som särskilt länge sedan, men man blir snabbt påmind om hur mycket vårt sätt att hämta information har förändrats. Internet slog igenom för en bred publik först i mitten på 1990-talet och jag själv, som ändå får anses ung i sammanhanget, kom därmed inte ut på ”nätet” första gången förrän jag gick andra året på gymnasiet. Till skillnad från dem som bara är fem-tio år yngre än jag har jag tydliga minnen från tiden före Internets genombrott och det är med viss fasa jag känner igen några av de metoder för informationsinhämtning som nämns i Hembygdsforska! Här berättas om hur man hittar rätt på biblioteket, om interurbanlån (visserligen fortfarande aktuellt), om hur man söker i ett kartotek och om hur enklare databassökningar i dataterminaler går till. Själv får jag genast en flashback till svarta skärmar med grön text och MS-DOS prompt. Tryckåret 1990 känns genast båda nära och så oerhört långt borta.

Nog om dessa detaljer, för mer än så är de inte. Den här boken behandlar trots allt källmaterial som funnits i hundratals år innan Internet blev var mans egendom och hur man tar reda på vilka källorna är och var de finns påverkar inte vare sig deras innehåll eller det samlade arkivbeståndet. Det mesta av det man hittar i den här boken är med andra ord lika aktuellt idag som när den skrevs. Hembygdsforska! riktar sig av naturliga skäl främst till enskilda hembygdsforskare och hembygdsföreningar, men passar även på att flörta med släktforskaren. Det är i egenskap av den senare som jag närmar mig den här boken. Hembygdsforskningen är ju, vilket även nämns av författarna själva, en naturlig fortsättning på släktforskningen och vill man lära sig hur man kan ta reda på mer om den by, församling eller region som förfäderna levde i är den här boken ett måste.

Vilka källor och institutioner är det då som tas upp i boken? Här nämns givna uppslag som lokala muséer och hembygdsföreningar, tryckt litteratur om orten (ofta framställd av föregående), kartor, enskilda arkiv och bildarkiv. Här nämns också alla de arkiv som är bekanta även för släktforskaren som kyrkornas, domstolarnas och länsstyrelsenas arkiv. Dessa belyses dock ur andra vinklar än vad som är fallet i ren släktforskningslitteratur.

Som helhet kan sägas att boken är mycket omfattande och tar upp i princip varenda typ av källa som kan vara aktuell för den som vill studera livet i gångna tider. Ett stort plus även för kapitlet om kartor, min personliga favorit, som går igenom vilka olika slags kartor som kan finnas för en plats och varför respektive karta ritades.

Den som inte har läst den här boken ombedes omedelbart bege sig till närmaste bibliotek och ta sig en närmare titt. Allt kommer inte att kännas aktuellt för det enskilda fallet men i princip alla kan hitta mycket matnyttigt i detta praktverk.

Andra bloggar om: släktforskning, hembygdsforskning, bokrecension, Internet, historia, arkiv

För att komma åt databasen Disbyt via ScanGens söktjänst måste man vara medlem i DIS. Du kan däremot gå till Disbyts startsida och där göra en sökning som gäst om du via ScanGen-sökningen fått veta att en person som matchar dina sökkriterier finns inlagd där. Instruktioner för hur du loggar in som gäst finns här. Du får då reda på vilka uppgifter som finns om personen (namn, ort, födelse- och/eller dödsår) men inget om dennes familj eller vem som skickat in uppgiften.

Alla DIS-medlemmar kan se vem som skickat in de data som finns inlagda. De DIS-medlemmar som skickat in ett bidrag ur sin egen forskning kan dessutom klättra i familjeträden i databasen. Jag har själv skickat in egna utdrag ett par gånger och råder alla andra DIS-medlemmar att göra samma sak! Det gäller speciellt alla som inte har en egen hemsida. Internet är ju ett så fantastiskt verktyg och det är så synd att år av forskning kan ligga och samla damm i folks byrålådor utan att någon annan får kännedom om den. Ut med den i ljuset istället!

Okej, för att sammanfatta detta, ganska spretiga, inlägg: Om du inte har upptäckt ScanGens sökmotor, ”surfa” dit och ta dig en titt. För alla er som har möjlighet att publicera era data på nätet så att andra kan få tillgång till dem, till exempel via ScanGen, gör det! Ni som skulle vilja lägga ut allt på nätet men inte (1) vet hur man gör eller (2) har tillgång till något serverutrymme har jag all anledning att återkomma till.

Ha en riktigt Glad Påsk!

Andra bloggar om: släktforskning, databaser, Internet, ScanGen, Disbyt

Kyrkbok är ett program som utgår ifrån själva källorna och gör det lättare att på ett enkelt sätt samla alla de källor (ur kyrkoarkiven i alla fall) där en person, släkt, gård eller by förekommer. Möjligheten att bygga stora databaser gör att det här programmet dessutom passar den som vill göra en mer omfattande inventering av en hel by eller församling. Det jag uppskattar mest med programmet är att det blir lättare att knyta källorna till själva personen och inte bara till händelser som rör personen (som födelse, död, gifte o s v). Jag vill lätt kunna ha tillgång till samtliga husförhörssidor där en viss person förekommer utan att behöva knyta sidaorna till personens födelse, exempelvis. Hellre än att beskriva varför det här programmet behövs och hur de olika databaserna ser ut rekommenderar jag att man går till hemsidan där detta finns väl beskrivet.

Det här är ett program som jag verkligen gillar och jag lutar definitivt åt att köpa programmet när demotiden (180 dagar, max 50 upplagda sidor) går ut. Priset på 950 kronor känns inte alls orimligt trots att detta, i mitt tycke, inte bör användas som enda program utan helst tillsammans med ett traditionellt släktforskningsprogram. Fördelen med släktforskningprogram världen över är att de oftast har åtminstone ett gemensamt ”språk”, filformatet GEDCOM, och det gäller även för Kyrkbok.

Har jag då inget negativt att säga om den här produkten? Jo, självklart har jag det. Det största problemet jag hade var att över huvud taget komma igång! Hur man lägger in sin första sida är nämligen långt ifrån uppenbart och det blir inte bättre av att detta knappt nämns i manualen. Innan jag lyckats lista ut hur man skulle göra hade programmet kraschat ett antal gånger av att jag tydligen tryckt på fel knapp (enligt de felmeddelanden jag fick). Det tog mig – en hyfsat datakunnig ingenjör – säkert 40 minuter att lista ut vilka steg man måste ta för att lägga upp en husförhörssida. Om det inte hade varit för att jag hade en känsla av att det verkligen skulle vara värt det när jag väl kom igång hade jag nog givit upp. Så här i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det. Kyrkbok är ett bra verktyg. För den som är intresserad kommer jag att lägga upp min egen kortfattade beskrivning av hur jag bar mig åt för att komma igång. Jag hoppas kunna lägga upp den på min hemsida inom en vecka och lovar att återkomma när den är upplagd.

Totalbetyget för Kyrkbok blir, trots bristfällig manual och en hel del krångel, en 4:a av 5 möjliga. Ett verktyg med just de egenskaper som Kyrkbok har behövs nämligen.

Andra bloggar om: släktforskning, dataprogram, Kyrkbok, datorer

Beroende på hur snävt vi definerar begreppet släktskap är säkert de flesta på något sätt släkt med en eller annan kändis. Om man tycker det är kul finns det naturligtvis inget fel i det. Det jag vänder mig emot är bilden av att själva kändisletandet skulle vara en av huvudanledningarna till att man släktforskar. Jag tror säkert att intresset för att släktforska för många har börjat med någon mer eller mindre välgrundad historia i släkten om att det skulle finnas ett koppling till en viss person. Det är klart att det väcker en nyfikenhet att ta reda på hur det verkligen ligger till och det kan vara en jättebra anledning att börja forska.

Nästan oavsett vem man är kommer man att upptäcka att de flesta av ens anor var helt vanliga människor. För de allra flesta släktforskare blir de inte mindre intressanta för det. I vissa fall kan det vara tvärtom, speciellt om man kan få veta lite mer om dem än bara när och var de föddes och dog och hur många barn de hade. Kändisar i all ära, men det är inget fel på ”vanligt folk” heller. För den som bara letar kändisar blir nog forskningen lite väl enkelspårig och inte alls lika kul som den skulle kunna vara. Framförallt missar kanske man missar att ta reda på hur det låg till med alla dem i det tysta levde fascinerande liv. Den som ändå hemskt gärna vill vara släkt med en kändis kan trösta sig med att han eller hon, tillsammans med majoriteten av västeuropas befolkning, förmodligen har Karl den Store bland sina anor.

Nästa gång blir det lite mer tekniskt. Det första programmet att sättas under luppen är Kyrkbok, ett spännande och jätteroligt verktyg som tyvärr åtföljs av en helt obegriplig manual. Mer om det senare!

*Anan i fråga var kyrkoherden i Leksand, Engelbertus Olai Helsingus (ca 1520 – 1602), stamfar till ätten Terserus, som enligt uppgift (Svenskt Biografiskt Handlexikon, 1906) var predikant vid Gustav Vasas hov. En av hans söner var sekreterare hos Johan III och en sonson var biskop i Åbo, senare i Linköping, och en av 1600-talets mest kända teologer. Själv härstammar jag dock, naturligtvis, från den bondegren som stannade kvar i byn Tibble i Leksand. Enligt en mycket konservativ beräkning (tolv generationer, ingen befolkningsökning) har kyrkoherden förmodligen i nuläget minst 6000 levande ättlingar. Sannolikt är de betydligt fler.

Andra bloggar om: släktforskning, kändisskap, historia, Leksand

För egen del har det varit så att de första fyra-fem kartlagda generationerna verkligen känts som något av ett privat familjeprojekt. De består av människor som jag själv glatts åt att få lära känna, så långt det är möjligt, och som jag gärna berättar om för den närmaste familjen men knappast någon annan. Men när man kommer längre bakåt händer något. Det prydliga släktträdet blir gradvis till ett myller av människor som tillsammans täcker in stora delar av en bygd och dessutom ofta är släkt med varandra (vilket knappast gör antavlan snyggare). Släktens historia blir nästan synonym med bygdens historia. Bygdens historia är i sin tur en del av den nedtecknade, offentliga historien. Allt detta skapar en känsla av sammanhang i vad som annars är en tid av rotlöshet för många människor. Det påpekas ofta att hela världens befolkning är medlemmar av en och samma familj. Genom släktforskningen blir det tydligt.

Jag vill därmed inte helt förneka att släktforskningen ibland känns som något av ett ”ego-projekt”. Man blir ju så glad när man hittar ytterligare en ana eller ny spännande information om en befintlig ana; personer som blir klart mer intressanta för mig som forskare just för att de är mina anor. Men man får aldrig glömma att de här människorna inte existerade i något vacuum utan levde i olika typer av gemenskaper med släkt, grannar och vänner. Och de hade definitivt annat att tänka på än att de en gång skulle komma att bli just vår farmors morfars farfars mormor. När allt kommer omkring är vi knappast deras enda barnbarnsbarns barnbarnsbarn…

Så för att sammanfatta: Visst kan släktforskning vara ett balsam för ett sargat ego. Men, om det stannar vid det blir det knappast särskilt intressant i längden. Det är roligare att se det som en förutsättningslös resa in i en annan tid där den egna släkten agerar naturlig avgränsare än som ett sätt att bekräfta sin egen särställning. För släkt är vi ju allihop!

Andra bloggar om: släktforskning, hobby, ego

Så varför påstår jag då att detta är en myt? För det första så finns det många personer i åldrarna 15-45 som släktforskar. Det faktum att de är relativt få förhindrar inte att de sammantaget är många till antalet. En annan sak jag vill framhäva är att det inte finns något i själva släktforskningen som specifikt tilltalar äldre personer. Jag kan tänka mig att många börjar när deras egna föräldrar går bort då eller att man under den sista fjärdedelen av sitt liv kanske har en större längtan efter sina egna rötter. Men, själva tjusningen med forskningen borde tilltala alla som är nyfikna på sin historia, oavsett hur gamla de är.

Det finns dessutom en hel del fördelar med att börja”i tid”. Ska man göra en rejäl, heltäckande släktutredning och titta i varanda källa som finns så talar vi om år av forskning. Det kanske avskräcker en del från att ens börja men själv känns det bra att veta att det finns så mycket kvar att forska på. Det är ungefär som en riktigt bra bok som man inte vill ska ta slut. En annan fördel med att börja i unga år är att ett par unga friska ögon är en definitiv bonus när det gäller att läsa gammal, grynig handskrift från 1700-talet.

Ytterligare en sak jag vill framhäva när det gäller det där med åldern är att väldigt många av de pensionärer som forskar faktiskt började när de var betydligt yngre. Jag vet många mer eller mindre seniora släktforskare som hållit på sedan 20-årsåldern, vilket i sig borde motbevisa myten om släktforskningen som pensionärshobby. Kanske kommer jag själv att bli en av dem i framtiden!

Jag anser därmed denna första myt för, om inte helt krossad, så åtminstone modifierad. Det finns inget som säger att man inte kan börja som ung, något som väldigt många människor gör. Avslutningsvis vill jag också påpeka att jag själv inte ser det som ett problem att många släktforskare är lite äldre. Det är spännande att umgås över åldersgränserna och många av de ”gamla rävarna” har massvis med erfarenheter och kunskap att dela med sig av. Släktforskning är en hobby som förenar – gammal som ung.

Andra bloggar om: släktforskning, pensionärer, hobby

Jag hoppas också kunna hjälpa till att sprida ljus över det område där släktforskningen, historien och folklivsforskningen möts. Alltför sällan möter vi de människor som utgjort den överväldigande majoriteten av vårt lands befolkning. I skolans historieundervisning får vi veta ganska lite om hur den stora massan levde. I brist på kunskap sker istället en mytbildning kring hur ett ”svenssonliv” för 200 år sedan kunde se ut. Var det en enklare och lyckligare tid eller ett långt elände av hunger, farsoter och lidande? Sanningen ligger väl kanske någonstans mitt emellan? Oavsett vilkjet möter vi alltför sällan en sansad och nyanserad bild av de människor som levde i en annan tid, med en annan kultur, men som i väldigt mycket liknade oss som lever idag. De var mångfacetterade människor som skrattade, grät, arbetade, festade, sörjde och älskade och deras historia förtjänar att berättas.

Ingen introduktion vore väl komplett utan en kortare presentation av mig, personen bakom bloggen, och hur mitt eget intresse tog sin början. Jag heter Christine, är tjugonio år gammal och är född och uppvuxen norr om Stockholm. Jag har en universitetsutbildning inom naturvetenskap och teknik och jobbar som konsult och översättare. Som en relativt ung och mycket social tjej med många vänner och otaliga hobbies (vid sidan om släktforskningen) stämmer jag inte speciellt bra in på den bild som många kanske har av den typiska släktforskaren.

De egenskaper som ligger till grund för mitt intresse är mitt stora historieintresse, mitt tålamod och min allmänna nyfikenhet. Att jag är kreativ med livlig fantasi bidrar säkert också. Nu kanske det låter som om fantasi och arkivstudier inte är en speciellt lyckad kombination, men jag tror att den är nödvändig. Den slags fantasi jag menar är inte den som vinner företräde framför källkritiken utan den som, åtminstone för det inre ögat, förmår andas liv i de människor som döljer sig bakom ett intetsägande namn eller datum. Om man inte kan föreställa sig de människor man studerar som levande människor blir aldrig forskningen mer än ett insamlande av torra fakta.

Jag började släktforska för sex år sedan. Jag hade länge funderat på att börja och gick till slut en grundkurs i släktforskning på Medborgarskolan i Uppsala. Jag minns faktiskt inte exakt vad det var som fick mig att börja men det var säkerligen flera saker som bidrog. Jag har till att börja med väldigt få levande släktingar. För sex år sedan fanns både mormor och farmor i livet men idag är alla mina far- och morföräldrar borta och mina föräldrar saknar båda syskon i livet. Själv har jag inte en enda kusin. Ville jag ha några släktingar var jag alltså tvungen att leta reda på dem själv!

Jag minns också att jag som liten alltid fascinerades av ett stort fotografi som min farmor hade på väggen. Fotografiet var ett porträtt av hennes föräldrar Anna (f. Andersdotter) och Karl Vilhelm Sjöbom och jag kunde inte titta på dem utan att undra vilka de var och hur deras liv hade tett sig. Till mysteriet hör att Karl Vilhelm tog livet av sig redan 1912, då min farmor inte var fyllda två år och jag brukade alltid undra över vad som låg bakom. Det är inte utan anledning som min forskning hittills mest varit inriktad på just min pappas mormor Anna och hennes anor i Leksands församling i Dalarna.

Från och med nästa inlägg kommer jag att börja med att försöka avliva några av de myter som finns kring släktforskning och släktforskare. Följ med då!

Andra bloggar om: släktforskning, historia, hembygdsforskning, folklivsforskning