Vad är en hembygd?

Varje midsommar beger jag mig till Sjugare by i Leksand för majstångsresning. När jag tittar ut över festplatsen kan jag nästan se för mitt inre hur min numera 26-årige bror tultar runt i gräset och hur farfar spelar dragspel. Jag minns hur farmor brukade sitta bredvid mig på bänken och hur stolt jag var över våra, nästan likadana, leksandsdräkter. Farmor och farfar är numera borta, liksom större delen av den orkester som spelade när jag var liten. Tack och lov finns det nya spelmän och traditionerna fortsätter. Kvar finns även leksandsdräkten som jag stolt bär denna enda gång på året. Vid få tillfällen och på få platser är känslan av hembygd så påtaglig.

Men med vilken rätt påstår jag, en åttondels dalkulla från stockholmsförorten, att just detta är min hembygd? Eller är det så att man kan ha mer än en? Och varför känns Upplands Väsby, där såväl jag som mamma och mormor fötts och vuxit upp, inte alls som en hembygd? I en tid då få människor har en egentlig ”hembygd” – en plats där de själva vuxit upp och där de har sina rötter – är det kanske helt okej att välja hembygd med hjärtat. Och att välja mer än en plats.

På sidan där jag kort beskriver min egen forskning sammanfattar jag mig själv som ”25% upplänning, 25% närking, 22% västgöte, 12,5% dalkulla, 9,5% östgöte och 6% bohuslänning”. Jag har med andra ord nästan hela Sverige som hembygd. Kanske är det då naturligt att det är känslorna som får styra vilka platser som känns mest hemma. Och kanske är det helt okej att få vara en stockholmstjej i leksandsdräkt.

Jag hoppas att du som läser det här har haft en bra midsommarhelg och att även du fått besöka en plats som ligger dig varmt om hjärtat. I nästa inlägg kommer jag att överge filosoferandet för hårda, kalla fakta när jag ger mig på ”släktforskningens genetik”. På återseende då!

Andra bloggar om: släktforskning, hembygd, Dalarna, Leksand