Det här får bli mitt sista inlägg om släktforskningens myter. I och med detta känner jag nämligen att jag täckt in de tre stora. Säkert finns det betydligt fler. Från och med nästa gång kommer jag att börja titta mer på metodologi och försöka göra en rejäl inventering av de dataprogram och hemsidor som finns. Någon direkt ordning kommer däremot inte att finnas hädanefter. Jag skriver om det jag känner för, som det kommer. Om man är ute efter något speciellt inlägg längre fram är det bara att leta bland kategorierna i högerspalten. Ännu så länge finns det ett fullt hanterligt antal inlägg (milt uttryckt) men om jag fortsätter i det tempo jag har tänkt kommer det snart att se annorlunda ut. Det finns nämligen väldigt mycket att skriva om!Den tredje myten jag tänkte ta upp är den om att det varje släktforskare helst av allt vill är att bevisa sitt släktskap men någon historisk eller nu levande storhet. Vi lever i en tid då kändisskap är stort och viktigt. Att synas är att finnas. Om man nu inte själv är berömd är det kanske ett bra substitut att vara släkt med en kändis. Och det är ju självklart kul att kunna säga att man är släkt med en välkänd person! Likaså är det förstås jätteroligt att stöta på en känd ana eller, som i mitt fall, en ana som åtminstone vid upprepade tillfällen träffat kända historiska personer*.
Beroende på hur snävt vi definerar begreppet släktskap är säkert de flesta på något sätt släkt med en eller annan kändis. Om man tycker det är kul finns det naturligtvis inget fel i det. Det jag vänder mig emot är bilden av att själva kändisletandet skulle vara en av huvudanledningarna till att man släktforskar. Jag tror säkert att intresset för att släktforska för många har börjat med någon mer eller mindre välgrundad historia i släkten om att det skulle finnas ett koppling till en viss person. Det är klart att det väcker en nyfikenhet att ta reda på hur det verkligen ligger till och det kan vara en jättebra anledning att börja forska.
Nästan oavsett vem man är kommer man att upptäcka att de flesta av ens anor var helt vanliga människor. För de allra flesta släktforskare blir de inte mindre intressanta för det. I vissa fall kan det vara tvärtom, speciellt om man kan få veta lite mer om dem än bara när och var de föddes och dog och hur många barn de hade. Kändisar i all ära, men det är inget fel på ”vanligt folk” heller. För den som bara letar kändisar blir nog forskningen lite väl enkelspårig och inte alls lika kul som den skulle kunna vara. Framförallt missar kanske man missar att ta reda på hur det låg till med alla dem i det tysta levde fascinerande liv. Den som ändå hemskt gärna vill vara släkt med en kändis kan trösta sig med att han eller hon, tillsammans med majoriteten av västeuropas befolkning, förmodligen har Karl den Store bland sina anor.
Nästa gång blir det lite mer tekniskt. Det första programmet att sättas under luppen är Kyrkbok, ett spännande och jätteroligt verktyg som tyvärr åtföljs av en helt obegriplig manual. Mer om det senare!
*Anan i fråga var kyrkoherden i Leksand, Engelbertus Olai Helsingus (ca 1520 – 1602), stamfar till ätten Terserus, som enligt uppgift (Svenskt Biografiskt Handlexikon, 1906) var predikant vid Gustav Vasas hov. En av hans söner var sekreterare hos Johan III och en sonson var biskop i Åbo, senare i Linköping, och en av 1600-talets mest kända teologer. Själv härstammar jag dock, naturligtvis, från den bondegren som stannade kvar i byn Tibble i Leksand. Enligt en mycket konservativ beräkning (tolv generationer, ingen befolkningsökning) har kyrkoherden förmodligen i nuläget minst 6000 levande ättlingar. Sannolikt är de betydligt fler.
Andra bloggar om: släktforskning, kändisskap, historia, Leksand
