Varför en blogg om släktforskning?

Det talas sällan särskilt högt om släkt- och hembygdsforskningen i Sverige. Detta trots att det är en mycket populär hobby som engagerar väldigt många människor i alla åldrar (ja, faktiskt). Anledningarna till släktforskningens låga profil är flera. Till att börja med sker själva forskningen företrädesvis i skymundan på någon av Sveriges otaliga arkivinstitutioner eller, i ökande utsträckning, hemma vid datorn och är därmed inte särskilt synlig för dem som inte släktforskar eller känner någon som släktforskar. En annan anledning är säkert att forskningen inte anses ha särskilt stort allmänintresse, något som kanske gäller den renodlade släktforskningen i större utsträckning än den lite bredare hembygdsforskningen. Slutligen har släktforskningen som hobby en relativt hög töntfaktor. Det är helt enkelt inte speciellt ”coolt” att släktforska.Ett av mina mål med den här bloggen är att dra fram släkt- och hembygdsforskningen i ljuset, motbevisa de fördomar som finns och berätta om en otroligt spännande hobby som betyder oerhört mycket för mig och många andra. Släktforskning är kul, intressant och relevant! Jag ser gärna också att den här bloggen blir något av ett bollplank för diskussion och utbyte av idéer. Jag delar själv gärna med mig av den kunskap jag samlat på mig under åren och den nyfikne nybörjaren är välkommen med frågor. Jag kan säkerligen inte svara på allt men jag ska göra mitt bästa!

Jag hoppas också kunna hjälpa till att sprida ljus över det område där släktforskningen, historien och folklivsforskningen möts. Alltför sällan möter vi de människor som utgjort den överväldigande majoriteten av vårt lands befolkning. I skolans historieundervisning får vi veta ganska lite om hur den stora massan levde. I brist på kunskap sker istället en mytbildning kring hur ett ”svenssonliv” för 200 år sedan kunde se ut. Var det en enklare och lyckligare tid eller ett långt elände av hunger, farsoter och lidande? Sanningen ligger väl kanske någonstans mitt emellan? Oavsett vilkjet möter vi alltför sällan en sansad och nyanserad bild av de människor som levde i en annan tid, med en annan kultur, men som i väldigt mycket liknade oss som lever idag. De var mångfacetterade människor som skrattade, grät, arbetade, festade, sörjde och älskade och deras historia förtjänar att berättas.

Ingen introduktion vore väl komplett utan en kortare presentation av mig, personen bakom bloggen, och hur mitt eget intresse tog sin början. Jag heter Christine, är tjugonio år gammal och är född och uppvuxen norr om Stockholm. Jag har en universitetsutbildning inom naturvetenskap och teknik och jobbar som konsult och översättare. Som en relativt ung och mycket social tjej med många vänner och otaliga hobbies (vid sidan om släktforskningen) stämmer jag inte speciellt bra in på den bild som många kanske har av den typiska släktforskaren.

De egenskaper som ligger till grund för mitt intresse är mitt stora historieintresse, mitt tålamod och min allmänna nyfikenhet. Att jag är kreativ med livlig fantasi bidrar säkert också. Nu kanske det låter som om fantasi och arkivstudier inte är en speciellt lyckad kombination, men jag tror att den är nödvändig. Den slags fantasi jag menar är inte den som vinner företräde framför källkritiken utan den som, åtminstone för det inre ögat, förmår andas liv i de människor som döljer sig bakom ett intetsägande namn eller datum. Om man inte kan föreställa sig de människor man studerar som levande människor blir aldrig forskningen mer än ett insamlande av torra fakta.

Jag började släktforska för sex år sedan. Jag hade länge funderat på att börja och gick till slut en grundkurs i släktforskning på Medborgarskolan i Uppsala. Jag minns faktiskt inte exakt vad det var som fick mig att börja men det var säkerligen flera saker som bidrog. Jag har till att börja med väldigt få levande släktingar. För sex år sedan fanns både mormor och farmor i livet men idag är alla mina far- och morföräldrar borta och mina föräldrar saknar båda syskon i livet. Själv har jag inte en enda kusin. Ville jag ha några släktingar var jag alltså tvungen att leta reda på dem själv!

Jag minns också att jag som liten alltid fascinerades av ett stort fotografi som min farmor hade på väggen. Fotografiet var ett porträtt av hennes föräldrar Anna (f. Andersdotter) och Karl Vilhelm Sjöbom och jag kunde inte titta på dem utan att undra vilka de var och hur deras liv hade tett sig. Till mysteriet hör att Karl Vilhelm tog livet av sig redan 1912, då min farmor inte var fyllda två år och jag brukade alltid undra över vad som låg bakom. Det är inte utan anledning som min forskning hittills mest varit inriktad på just min pappas mormor Anna och hennes anor i Leksands församling i Dalarna.

Från och med nästa inlägg kommer jag att börja med att försöka avliva några av de myter som finns kring släktforskning och släktforskare. Följ med då!

Andra bloggar om: släktforskning, historia, hembygdsforskning, folklivsforskning